Vad är skräck?

Häromdagen läste jag ett gott försök till förklaring om vad skräck egentligen är, på hemsidan till amerikanska skräckförfattarföreningen Horror Writers Association. Du kan läsa originaltexten här.

Kort kan man väl sammanfatta innehållet med att skräck inte först och främst är en genre, som science fiction eller western eller crime, utan en känsla, eftersom skräck spänner över ett så brett fält av innehåll. Skräck kan vara fantastik eller övernaturligheter - eller det fullkomligt normala. Vilken plattform du än väljer att röra dig på, så är det alltid nånting plus skräck.

Om man tar exempel från författaren Stephen King (som de flesta känner till), så är det ett otrohets/relationsdrama plus en rabiesmittad hund i "Cujo". Eller så är det ett coming-of-age-drama plus en död kropp i "Höstgärning" (filmad som "Stand by me"). Eller så är det en stad under belägring plus vampyrer i "Salems lot".

dramatisk bild ur "Cujo"

Många som läser Stephen King läser inte annan skräck. De ser hans böcker som underhållande litteratur som stundtals kan vara läskig - men inte först och främst som skräck. Vilket förstärker tanken att skräck inte är en genre, utan en känsla.

Detta har jag börjat tänka på mer och mer. Det blir inte per automatik skräck bara för att man slänger in en viss ingrediens. Skräcken måste bottna.
Frågan man alltid måste ställa sig är: vad exakt är det som är skrämmande med just den här historien?

På den skrivarkurs jag går just nu, så hade jag som första arbetsprov lämnat in en novell som hette "Viewmaster". Kort och gott går den ut på att en kvinna som lämnas av sin make för en yngre kvinna, hittar sin gamla viewmaster när hon plockar ihop sina grejer. Med viewmastern finner hon en bildskiva hon inte sett förut. Hon upptäcker att när hon siktar och knäpper fram bilderna, så dödar innehållet i bilderna den person hon siktar på (jag ska inte berätta vad bilderna innehåller här).
   När kritikrundan nådde min novell, så var det ett par personer som sa att "det var inte skrämmande när hon använde viewmastern mot sin man på slutet, därför att det var förutsägbart" (innan hon använde viewmastern på sin man hade hon råkat testa den på ett djur, och det var där som chockeffekten presenterades att viewmastern faktiskt kunde döda).
   När jag efteråt funderade på detta, kom jag på vad det skrämmande är med historien, men som jag under lektionen inte kunde sätta fingret på: det skrämmande med novellen är inte att hon upptäcker att hon har en viewmaster som kan döda. Det skrämmande är att hon, en vanlig svensk 30-something kvinna, faktiskt väljer att ta steget att använda detta verktyg för att med berått mod döda en människa (till och med två människor).

För att inte glömma bort denna nyckelfråga, så kommer jag att printa ut en lapp med frågan i stora blockbokstäver och sätta ovanför mitt skrivbord:

VAD ÄR DET SOM ÄR SKRÄMMANDE MED JUST DEN HÄR HISTORIEN?

 För som skräckförfattare begår man tjänstefel om man inte ställer sig frågan. Och ställer man frågan och inte har något svar: släng texten. Börja på en ny. Där du vet svaret!


EDIT: Nu sitter texten över skrivbordet. Påminner mig så fort jag höjer blicken...